Urban Hamid

De förlorade sina föräldrar

Träffade av en robot när de försökte fly

Treårige Nadir har brännskador på tungan, men skriker högt av smärta i sin säng på Kindisjukhuset.
Hans farmor gråter.
- Pojken förlorade sina föräldrar och alla sina fyra syskon. Vem ska ta hand om honom nu?
När jag går omkring i de mörka korridorerna på Kindisjukhuset i Bagdad hörs plötsligt ljudet av ett jetplan som förefaller lågsniffa ovanför taket. Kvinnor och barn börjar skrika och flyr mot närmaste utgång, men faran är över lika snabbt som den kom.
Inga bomber föll. Inte här. Inte den här gången.
När jag har lugnat ner mig går jag in i en sal och träffar Nadir. Den lille pojken ligger i sjuksängen och skriker oavbrutet. Han har svåra brännskador på tungan och i nedre delen av munnen. Hans farbror Ali försöker trösta honom, men inget hjälper.

Familjen skulle fly

Nadirs farmor, som sitter på golvet nedanför sängen, ruskar uppgivet på huvudet. Hon berättar att hennes son och svärdotter i lördags packade in alla sina fem barn i två bilar för att lämna Bagdad. De hade fått nog av kriget och ville bort till en plats där inga bomber faller.
Flykten slutade vid Diyahalahbron. Där slog en amerikansk
robot ner och stack
de båda bilarna i brand.
Nadir var den ende som överlevde.
Hans farmor lyfter händerna mot himlen i en gest av desperation när hon säger:
- Varför behövde Bush döda min käraste? Jag är en gammal kvinna. Hur ska jag kunna ta hand om min sonson? Varför hatar Bush irakiska barn så mycket att han måste döda dem?

Blodet rinner på asfalten
Under tiden anländer nya skadade, både soldater och civila, till sjukhuset i strida strömmar. Jag ser en äldre vithårig man som har en näsduk slarvigt lindad runt ena handen från vilken blodet rinner ner på asfalten. En yngre man, kanske hans son, leder honom in genom entrén.
Mitt i uppståndelsen försöker sjukhusets vicedirektör, doktor Usama Saleh, överblicka läget. Han berättar:

150 skadade på 24 timmar
- Det senaste dygnet har vi fått in runt 150 skadade. Vi opererar dem och remitterar dem till andra sjukhus så snabbt som möjligt. Utöver det har vi haft tolv dödsfall. Två av dem var barn.
Doktor Saleh ser sliten ut och skakar på huvudet:
- I går var den värsta dagen i mitt liv. Jag såg barn dö framför mina ögon. Det var fruktansvärt. Om du aldrig har sett ett barn dö förstår du inte vad jag pratar om.